Det är en varm och solig dag i början av oktober och nästan helt vindstilla. Jag går sakta, det är det bästa om jag vill ha möten i skogen. Det finns stigar här, en del av dem gjorda av skogsmaskiner, andra av djur och människor. Men för det mesta brukar jag till slut hamna utanför dem och ta mig fram där det går, ibland kanske också där det egentligen inte går.

Skogen är tyst, men jag känner mig iakttagen. Då hör jag ett krafsande ljud ovanför mig och stannar mitt i steget. Jag vrider sakta huvudet uppåt och ser en stor ekorre med vacker och yvig svans, som tittar rakt på mig. Jag vänder inte bort blicken. Det är lite som att titta på en bebis, som bara tittar rakt på en utan att väja undan.

Efter en stund springer ekorren längre ut på den tunna grenen, låter den böjas ner av kroppstyngden och tar ett skutt över till nästa träd, och sedan till nästa. Jag hör en fågel som hackar i ett träd med ett knackande ljud, kanske är det en hackspett. Ju mer jag stannar upp, desto mer liv märker jag omkring mig. Insekter, fler fåglar. Jag går vidare och någon som suttit på en gren ovanför mig, får plötsligt bråttom och flaxar iväg innan jag hinner se vem det var.

Det här är ingen märkvärdig skog egentligen, rätt risig på sina ställen och skadad av skogsmaskiner. Men här och där öppnar sig en vacker glänta, då och då finns ett litet berg att bestiga och på många ställen ligger mossan tät och djup. Jag har lärt mig att älska den här skogen precis som den är. Och ibland tror jag faktiskt att den älskar mig tillbaka. Särskilt i stunder som nyss, när det ordinära plötsligt blir trolskt och meningsfullt. Jag känner mig aldrig ensam här.